 |
Helsingfors Svenska kulturförenings sekreterare, Carl-Johan Hindsberg, berättar om den Petersburgska sfp-avdelningens öden under kulturföreningens resa till St. Petersburg i oktober. |
 |
Besök vid Upptsåndelsekyrkan (även kallad Kyrkan på blodet, eftersom Alexander II mördades på platsen 13 mars 1881). |
 |
Besök vid Isakskatedralen. |
 |
Isakskatedralen i klassisk stil har efter kommunisttiden (då katedralen var museum) återskapats i sin ursprungliga prakt. |
 |
Lättsammare program under kulturföreningens resa: Balalajkaövningar på flodresa på Nevan. |
 |
Ett intressant besök gjordes på Vinterpalatset. |
 |
Besök på Literaturnaja Kafé hos ”Alexander Pusjkin”. |
Historia:
Vid sekelskiftet 1900 uppgick antalet finska undersåtar i St. Petersburg till hela 21 000. Man vistades i Ryssland på pass och hade hemortsrätt i en kommun i Finland. Därför hade man samma rättigheter och skyldigheter som andra finländare.
Den petersburgfinländska befolkningen var inte opåverkad av händelserna hemma, men möjligheten för öppen politisk aktivitet var liten, på samma sätt som för resten av stadens befolkning. Situationen ändrades 1907 då både rösträtten i Ryssland utvidgades och Finland genomförde en stor lantdagsreform.
Den finländska befolkningen utgjorde en särart – ur finländsk synvinkel var de finska undersåtarna tillfälligt utanför Finland, ur rysk synvinkel ett ”stånd” bland andra ryska sådana. De hade alltså rösträtt till två parlament. Den första stora politiska tvisten bland finländarna gällde just deltagandet i dumavalen, där många var av den åsikten att finländarna borde avstå. När det gällde parlamentsvalet i Finland framkom att petersburgfinländarna hade rösträtt, ifall de röstade på sin hemort eller med vallängdsutdrag på annan ort i Finland. De finskspråkiga partierna ordnade ett stort möte i februari 1907, och snart var valförberedelserna igång bland ungfinnarna och socialdemokraterna.
Inititativet från Petersburg
Sfp hade inlett uppbyggnaden av en valorganisation i Finland i maj 1906. Aktiviteten i Petersburg inleddes dock först sju månader senare i samband med valförberedelserna. Initiativet tycks ha kommit från Petersburg, med kyrkoherden Herman Kajanus i spetsen. Han representerade även Petersburg under sfp:s första partidag 1907.
Genom cirkulär och tidningsnotiser sammankallades ”vänner af Svenska folkpartiets program” till ett möte i kyrkohusets sal den 24 februari 1907. Mellan 200 och 300 personer infann sig. Efter mötet utsågs en verkställande kommitté som skulle ordna valdeltagandet i det förestående valet. Det är emellertid inte helt klart när avdelningen konstituerade sig slutligt.
En hel del svårigheter uppstod. Bl.a. var det svårt att få till stånd de vallängder som behövdes så att rösträtten kunde förverkligas. Uppgifterna på hemorten var ofta bristfälliga eller saknades helt, och insamlandet var trögt. Man hade inte heller framgång med ansökan om avgiftsfri tågresa eller rabatt för resan till Finland. Sfp:arna beslöt rösta i Terijoki, och man ordnade en röstningsresa med specialtåg, där cirka 200 personer deltog. Man röstade främst på de nyländska listorna.
Över 500 medlemmar
Efter det intensiva valarbetet följde en tid av normal verksamhet med styrelseval, medlemsvärvning och politisk aktivitet. Styrelsemedlemmarna kom från de viktigaste grupperna i Petersburgs svenska befolkning; tjänstemän och officerare, präster och lärare, hantverkare och representanter för handel och industri. Långvariga styrelsemedlemmar var bl.a. juvelerarna, far och son Alexander Tillander. Hur medlemskåren ser ut vet vi inte, eftersom medlemsförteckningar inte har bevarats för historien. Om medlemsavgiften hette det att den var frivillig och ”behöfva icke ovillkorligen erläggas”.
1909 hade avdelningen 543 betalande medlemmar. Efter 1910 skedde en avmattning som återspeglade en svagare partiaktivitet i Finland. År 1914 var de avgångna fler än de tillkomna, men efter ett upprop steg medlemsantalet till 450 för att förbli på ungefär samma nivå ända till slutet.
Stöd till Kulturfonden
Avdelningen spelade aldrig en central roll i sfp:s verksamhet, utom på partidagen 1911 då ordförande Hugo Helenius upptog frågan om ”ordnandet af arbetet för åstadkommande af lagligt bindande testamenten till kulturfonden” – detta för att påskynda insamlingsarbetet till partiets kulturfond. Avdelningen överförde också årligen in insamlad summa pengar till fonden, trots att man i en årsberättelse måste konstatera att ”tyvärr hafva svårigheter uppställt sig bland partimedlemmar på orten att klargöra frågans betydelse enär möten inte få sammankallas på orten.”
Huvudsysslan var ändå ordnandet av vallängder och valresor till röstningsställena. År 1909 rapporterade Hufvudstadsbladet om tågresan till Terijoki: ”Vid embarkeringen underkastades passagerarne sträng kontroll, alldenstund diverse utomstående icke sällan söka tränga sig på dylika gratiståg. Denna gång afslöjades blott ett par finska socialister”.
Röstningen försiggick ”med andakt och allvar”, men från hemresan rapporterades: ”De tvenne 3-klass vagnarna äfvensom konduktörsvagnen och plattformerna voro fullproppade och folk i den högtidsstämning, som alltid följer efter fullgjord plikt. Den andra passagerarvagnen genljöd hela vägen av fosterländsk sång, i hvilken deltogo alla med helst någon röst. Förrän Systerbäck passerades, föreslogs ett trefaldigt lefve för Finland och ett dylikt för Svenska folkpartiet. En talare framhöll för de närvarande betydelsen av att städse i hemmen bevara de svenska traditionerna, det svenska modersmålet och kärleken till Finland”.
Oroliga tider
Den 31 mars 1917, två veckor efter februarirevolutionen, sammanträdde styrelsen för att diskutera frågan om finska folkets deltagande i den konstituerande nationalförsamling man förväntade sig att skulle sammankallas i Ryssland. Från sfp:s centralstyrelse inkom ett telegram som fastslog att ett deltagande inte kan komma i fråga.
Oroligheterna fortsatte. Svenska dagen-firandena i november måste inställas p.g.a. bolsjevikernas aktiviteter i staden. Regeringschefen i den provisoriska regeringen, Alexander Kerenskij, hade stängt bolsjevikernas tryckeri och gett order om att höja brospannen över Nevan för att hindra de upproriskas rörelser. Stämningen var ytterst spänd. Vid midnatt ångade kryssaren Aurora upp för Nevan och inledde med några skott de händelser som senare blev bättre kända som ”Den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen”.
Stora historiska händelser ser inte nödvändigtvis ut så för de samtida. Hösten 1917 var Petrogradborna vana vid olika uppror och oroligheter. Årsberättelsen för sfp:s lokalavdelning, tryckt i Viborg i december, visar inga tecken på att något stort och avgörande hade skett. Man var mest oroad över hur den egna verksamheten skulle fortsätta. I fråga om styrelsevalet konstaterade man att den rådande anarkin var force majeure, och man beslöt komplettera styrelsen först år 1918.
Det beslutet fick ingen större betydelse. Lokalavdelningen i Petersburg tillkom efter en revolution, och försvann i samband med en annan.
[Källa: Max Engman: Svenska folkpartiet i S:t Petersburg]